Vattenapan...

Ateljé LivingRoom
Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se

Sikta mot stjärnorna för att nå skogsbrynet

Nu skall jag sammanfatta vårt samtal idag medan det är aktuellt.
För det första, jag fann omedelbart boken om Vattenapen på min bokhylla invid datorn. Jag köpte den genast då den kom ut, och har läst den flera gånger, och det samtidigt som Ingvar och jag diskuterade hans hypotes om energins förvandling på väg från en stjärna till oss som observerar den.
Ingvar antog att en elektromagnetisk vågrörelse ser likadan ut som en vattenvåg och att vågförlängningen är konstant så att den rent matematisk blir lik ränta på ränta, så enkel, så elimentär...
En illustration: När jag åker till dig en regnig dag passerar jag en ganska brant backe innan jag kommer fram till runerna på Holmfastvägen. Många gånger har jag lagt märke till hur vattnet som forsar nerför backen bildar ett tydligt mönster, ett vågmönster.
Hur kommer det sig då att vattnet som fallit ner från skyn kan forma sig så som där och på alla andra ställen där det lutar ganska mycket.
Jag har tänkt att vattenmolekylerna som glider ner på asfalten bromsas upp och att vatten som kommer efter glider upp på de förra genom att friktionen är mindre för dessa molekyler. På det viset kommer de att nå en topp där vattnet rasar ner igen.

Ingvar gjorde sina iaktagelser och jämförde med Max Planks svartkroppsstrålning. Han läste mycket om Plank och de fysiker som levde samtidigt med honom, och han erfor att Plank ritade upp en graf för sitt experiment, men att den figuren inte gick att tolka på ett logiskt sätt. Ingen annan hade gjort detta, men Ingvar var så full i fan att han räknade om frekvenser till våglängder. Du minns säkert att radioapparater för var försedd med dubbla skalor, man kunde läsa av den mottagna frekvensen, eller den mottagna våglängden. Genom att rita upp våglängden uppenbarade sig en skön form, en magisk figur som i Ingvars fall bevisade att han var på rätt väg.
In enkel form av kurvan såg ut som en morot, en dämpad pendel, där vågförlängningen var konstant, och motsvarade
Plank konstant 6.23*10*-34, ett mycket litet tal, men dock det tal som en gång var grunden till kvantteorin. Ingvar hittade vissa upptäckter hos Hubble också men det kan jag inte återge.
Jag frågade Ingvar varför energin gestaltade sig just så som han fått fram, men det var han inte intereserad av, därför gjorde jag mig egna idéer och kom till det resultatet att det var ett motstånd, en tröghet/gravitation, som liknade det motstånd som Ingvar själv mötte på sin väg mot nobellpriset ( som han aldrig fick), alltså andra forskare, lika envetna som Ingvar.
Från andra stjärnor och himlakroppar strömmar energier, lika sugna på att ta sig fram. Ja man kan säga att de energierna är som själva livet.
Tillsammans bildar de ett energifällt likt de som bildas här bland oss när vi skall rösta fram en ny ledare. Alla människor utstrålar energi, och tillsammans bildas fällt som kan vara svårt att ta sig förbi, alltså en form av gravitation.

Nåväl, vi har kommit fram till att det finns ett kraftfällt som alla partiklar rör sig i. Jorden rör sig runt solen, samtidigt som solen rör sig runt sig själv och tillsammans med andra stora himlakroppar rör sig med vintergatan, som i sin tur rör sig.
Inte särskilt svårt att säga att världen är krökt, som Einstein sa.
Eftersom jorden rör sig nära solen, måste hon naturligtvis följa solens rörelse, hon kan ju inte gå motsols. Men däremot kan jorden röra sig närmre eller längre bort från solen, just så som den logaritmiska spiralen visar.
Det stora kraftfälltet pressar alla stjärnor från varandra, men jorden som inte har någon stark utstrålning blir pressad mot solen, samtidigt som solen pressar jorden ut igen. Men eftersom allt pendlar i universum kommer jorden närmare och närmare solen, tills rörelsen vänder varvid jorden i spiral kommer längre och längre ut till sitt maximum. Samma fenomen kan vi se i den logaritmiska spiralen, vilken är speciell på det viset att den krymper eller ökar på ett fantastiskt sätt:

1 : 0,618033989 = 1,618033989 eller

1,618033989 * 1,618033989 = 2,618033989 .

Dessutom är konstanten e = 2,718 . Den dyker upp lite här och där i naturen, just som spiralen.
Euler har ett uttryck där e upphöjt till i gånger pi = -1 , där
-1 kan tolkas som en rörelse som vänder.

På nätet har jag hittat en härledning där fi, d.v.s. spiralens krympning har ett samband med här ovan nämnda konstanter.
Tillbaka till jordens rörelse. När hon kommer längst ut och solen inte kan pressa henne längre på grund av det yttre kraftfältet från alla andra solar, då stannar hon upp, skalet alltså, men den inre massan fortsätter att vrida sig och det är där vi når den tidpunkten då rörelsen, den radiella rörelsen vänder ( - 1 ), och hon intar en ny bana, liksom Einstein sa om Merkurius bana. Det finns bara en möjlighet, annars kulle hon explodera av trycket inifrån och trycket utifrån. Sedan fortsätter hon som solens drabant i solens riktning tills hon kommer till den inre vändpunkten.

Nu kommer vi till vattenapan, alltså till den punkt där människan skiljer sig från aporna. Aporna lever på savannen och jorden kretsar kring solen.
Ingvar Åstrand och Max Plank har gett oss en bild hur energi rör sig i tiden. Den rör sig med korta språng i det stora kraftfältet, och på en viss punkt i Einsteins tidrum=rumtid, blir pinan så stor för de apor som skall bli människor att den ena efter den andra vandrar ner till vattnet och drar vissa andra djur med sig. Man lever där och finner att man kan släppa taget om marken, och på så sätt blir man gående.

När går människorna upp ur vattnet?
Man skulle kunna tänka sig att hon aldrig har gjort det. När man förr sökte efter en boplats stannade man där det fanns en källa. Vatten är livsviktigt för oss än idag och det kommer att bli krig i framtiden mellan olika stammar om man inte löser frågan om friskt vatten. Förmodligen blir det genom att avsalta havsvattnet som olika kulturer kan överleva.

Det finns stora reserver med vatten uppe i bergen, s.k. glaciärer, men de är idag på väg ner från sluttningarna och nybildas inte.
Idag är den stora frågan: varför smälter isen vid polerna? Är det vår förbränning av fosila bränslen, eller vad?
Själv kan jag inte låta bli att tänka på alla våra istider, och varför skulle vi inte ha värmeperioder som dödar det liv som lever på platser som är känsligast. Vi skulle mycket väl kunna vara inne i en sådan här stor evolution som idag kan hota hela den mänskliga civilisationen.

För att förstå upprepar jag den mening som jag började med:

Sikta mot stjärnorna...